29 april 2010
Antalet anställda i privat sektor i Sverige är oförändrat sedan 1950. Netto har inga jobb tillkommit. Däremot har den offentliga sektorn vuxit starkt. Samtidigt har befolkningen och därmed försörjningsbördan och utanförskapet ökat.
Figuren nedan, baserad på ny
forskning från Ratio, illustrerar utvecklingen.
Viktigt att betona är att mängder av nya företag och
arbetstillfällen har tillkommit under dessa sextio år. Likaså har
existerande företag utvecklat nya affärsmodeller och marknader.
Lika många privata arbetstillfällen har dock slagits ut. Nettot är
noll. Noterbart är även att inte ett enda av de svenska
storföretagen är startade efter 1970.
Denna situation är långsiktigt ohållbar och har egentligen
ingenting med den pågående krisen att göra. Däremot förstärker
krisen behovet av reformer. När svensk industriproduktion minskar
med trettio procent och hela sektorer riskerar att slås ut ställs
naturligtvis den grundläggande frågan på sin spets:
Hur ska Sverige lyckas bejaka de
förändringar som behövs för att vi ska få fler jobb i växande
företag?
Sveriges akilleshäl är att vi är dåliga på att kommersialisera
ny kunskap. Endast privata entreprenörer och industrialister som
konkurrerar på marknader kan långsiktiga skapa fler jobb i växande
företag. Det går inte att på politisk väg välja ut vinnare eller
identifiera vilka sektorer eller företag som är viktigare än
andra.
Tillväxt och jobbskapande är ett resultat av vad Joseph
Schumpeter kallade kreativ förstörelse. Låt de företag som själva
fritt kan attrahera kapital och kunder växa, tjäna pengar,
investera och konkurrera ut de som inte lyckas. Avveckling och
nedläggning är en lika viktig del som entreprenörskap och
nyföretagande i en sund näringspolitik. Låt marknaderna själva
sålla fram de affärsidéer som fungerar.
Det är så utvecklingskraft skapas.
Hela texten till
artikeln i Dagens Industri.
Se även Bjuggren, Carl Magnus och Johansson, Dan (2009). "Privat
och offentlig sysselsättning i Sverige 1950-2005."
Ekonomisk Debatt, 37(1): 41-53.